Rädd för att åka bil

Detta tycker ni säkert är skitlöjligt men jag är så himla nervös och rädd så fort jag åker bil med Lunabelle. Inte bara om jag själv kör alltså utan hur vi än åker i en bil och vem som än kör. Jag är så himla rädd att man antingen ska få sladd och att det händer nått eller att det kanske är någon fartdåre där ute som tappt kontrollen eller någon som kanske kör påverkad av alkohol eller annat.
Jag är verkligen jätte otrygg när vi sitter i en bil.

Är alla mammor så här? Går det över eller kommer man känna denna rädsla konstant?

Jag vill ju inte att det slutar med att vi låser in oss för att undvika faror, det funkar ju inte för fem öre…

Comments 19
  • Rebecka

    Hade precis likadant! Så antar att det är normalt, men de går över. Man får hela tiden nya saker som man oroar sig över. Gissar att man växer in i det eftervart. Melissa är ju en klippa och har super koll på säkert bilåkande, sånt hjälper mycket att lugna ner sig själv. Att bryta ett ben om olyckan skulle vara framme är inget mot att vad som skulle hända vid krock i framåtvänd stol innan kroppen skulle klara av en sådan belastning, båkatåkande till minst 5 år eller helst lite längre 😉👍

    Reply

  • My

    Hela föräldraskapet är år av oro 😂
    Det tar nog aldrig slut, men för sin egen skull och sina barns får man lära sig hantera det. Första gången de går själv till skolan, lekparken. Mamma står i hallen och gråter av oro och ungarna spatserar stolt iväg ❤

    Reply

  • Alexandra

    Förstår dig min tjej är tre veckor och känner lika både när jag kör och när någon annan kör.

    Reply

  • Ida

    När man blir förälder så ändras mycket. Man blir rädd och orolig för det mesta, tyvärr kommer de nog alltid vara så ( min dotter är 2,5 år och jag är fortfarande orolig för små saker. Men jag tror de hör till föräldralivrt och försvinner nog aldrig, så du är inte ensam om de, alla (speciellt mammor) är så💕

    Reply

  • Sofia

    Känner så igen de. När jag fick min första börja jag bli rädd för att åka bil med henne, skriker till titt som tätt för jag blir rädd för något o sambon blir knäpp på mig. Nu 8år senare än jag fortfarande lika dan, antar de är så att va mamma 😉

    Reply

  • Malin

    Så var de för mig också i början, nu är min tös snart två månader och den rädslan har minskat! Sen har jag alltid tänkt lite så att man vet aldrig vad de kan finnas för dåre på vägen 🙈

    Reply

  • Jennie

    Jga kommer va EXAKT LIKADAN!!

    Reply

  • Angelica

    Är alla mammor såhär? Nej. Men det finns säkerligen väldigt många som känner som du. Som är oroliga för det mesta, mer eller mindre för olika saker.

    Att oroa sig som förälder är ju nyttigt med måtta. Inte så att man ska hejda sig för mycket eller vara rädd för allt.. men jag tror det är som ”värst” i början och att det lugnar ner sig.. om inte annat brukar man bli lugnare efter barn nr 2 😅

    Jag kan dock inte relatera alls då jag nästan aldrig oroar mig. Jag oroar mig när det behövs, när det på riktigt finns något att oroa sig för. Kan tänka mig man blir knäpp annars, måste vara jättejobbigt att gå runt o vara orolig för allt.. men alla är vi olika o hur vi känner. Sålänge det inte går till överdrift och man typ stänger in sig skulle jag säga det är normalt

    Reply

  • Pia

    Tyvärr kommer oron för barnen alltid sitta i resten av livet😩man går väl kanske inte o oroar sig hela tiden men man får en oro som är väldigt lättrigad om man säger så😊och något man aldrig upplevt förut.
    Och värre är det när dom själva börjar köra bil och går på pub😨
    Men som sagt man klarar det också❤️

    Reply

  • Helen

    Jag tänkte på detta när ni planerade att föda i stockholm. Funderade på hur ni skulle våga köra hem från stockholm med en nyfödd då jag själv är sådär hönsig som du beskriver i detta inlägg. Dock är mina barn 6 och 12 år gamla! 😂

    Reply

  • Koivisto

    Hej
    Jag vet din känsla. Gick igenom samma sak och trodde jag började bli tokig. Jag tänkte på krockar och ALLT möjligt. Jag tom låste bilen från insidan så att ingen kunde ta sig in helt konstiga tankar. Och tänkte även att tänk om mitt barn dör. Det var som att jag bara ville skydda mitt barn från HELA
    världen. Men ja tror att det är moders instinkten. Det är jobbigt i början men bra att prata om det. Jag har idag två barn och känner samma sak även idag och skulle man kunna så hade jag helst av allt bara kunnat ta sina barn till en ” säker” plats. Men man kan inte som du säger låsa in sina barn.
    Men önskar er all lycka med eran söta prinsessa och ett stort grattis till er.

    Reply

  • Amanda Magnusson

    Har en son på 2 år, rädslan finns kvar än ibland värre och ibland lättare! Ibland är rädslan stor för allt och man vill bara låsa in sig, men inte så konstigt när man får barn och man har sitt hjärta utanför kroppen hela tiden❤️

    Reply

  • Josefin

    Hej
    Jag har upplevt att när jag fått båda mina barn har jag blivit extremt åkrädd, rädd att de ska hända något.
    Jag känner mig mer rädd när andra kör då jag inte känner att jag har kontroll av situationen.
    Tycker dock att de släppt en hel del, minsta är snart 11 månader och känner mig inte lika rädd nu.
    Tror att de är något normalt, man vill ju skydda sin lilla mot allt dåligt.

    Reply

  • Sofie A

    Det blir bättre. Men bara lite. I början med bebisarna (har två barn) var jag konstant orolig för allt. Kollade att de andades, blev orolig när någon hade rökt och vi var i närheten, enorma katastroftankar vad gällde att åka bil osv. När bebis blir äldre får man andra saker att oroa sig över. Ekonomi som inte låter en vara föräldraledig tillräckligt länge för barnets bästa (i den fasen är jag nu med andra barnet, sjuk ångest) Trivs barnet på förskolan, är kompisar/fröknar snälla? I skolan är man rädd att de ska bli mobbade osv. Livet blir sig ALDRIG mer likt. Man (jag) har en konstant oro i kroppen när det gäller barnen. MEN. Trots oro är barnen det bästa som finns ❤️
    Hur länge har du planerat att vara hemma föräldraledig?

    Reply

  • Emma

    Man är rädd för alla potentiella faror

    Reply

  • Sofie

    Hej. Jag känner igen den rädslan, speciellt när vi skulle hem från Förlossningen /BB. Men är inte lika rädd när barnet blivit äldre för då har de mer styrka i kroppen och nacken och klarar en bil krock bättre.

    Reply

  • ToT

    Inget du behöver lägga ut i kommentarerna. Blir säkert massa motsättningar att man inte alls oroar sig.

    Jodu Jonna! Nu kommer den eviga oron. Jag lovar. Det finns inget kärare än sina barn och från den dag dom föds till man själv förhoppningsvis dör före sina barn kommer man oroa sig för ”typ” ALLT, (om man är normal) Det finns saker precis överallt att oroa sig för. Jag oroar mig ständigt (är väl kanske liiite neurotiskt lagd) för allt. Jag har barn i olika åldrar och är det inte bilkörning, utekvällar, sjukdomar för dom större så är det att ens barn ska bli ”taget” av en idiot i bil, påkörd när den cyklar, mobbad och slagen i skolan, mm mm mm och så dom små mina är ju lite större, att sätta i halsen, (kan iofs alla göra) få kokande vatten över sig, dricka nått farligt eller få i sig annat, allt i hemmet är livsfarligt typ. hemmet är farligaste platsen där det händer mest olyckor, ja miljoner olika saker som kan hända. Såå med andra ord, är du inte i avsaknad av känslor så kommer du alltid att oroa dig nu med små pausar såklart. hehe. Världen är farlig och den blir värre och värre. Det är sant så sant det ordspråket, små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Oron ändras hela tiden med tiden i vilken ålder barnet är. Men hellre det än rycka på axlarna och säga att det händer inte mitt barn.

    (Nu tog jag ju i så jag sprack, för det finns många fina, otroligt fina stunder, mer stunder där man gläds åt sina barn och mår toppen. Så det över var väl som jag skrev, liiiite neurotiskt kanske.

    P.s Jag tycker ni gör ett toppenjobb och skulle gärna vara extrafarmor till lilla Lunabelle, (har barnbarn till och med) så gammal är jag.

    Sen visade mitt barn mig idag på insta om den galna person som skrev detta sinnessjuka. Jag önskar att ni inte släpper det bara med en polisanmälan. Denna person är supersjuk och behöver mer än bannor. Ni ska inte ta sånt här alls. Jag är världens snällaste människa men denna gång ville jag bara slåss i huvudet. Hjärnan bara…… jag fattar inte. Detta borde gå långt och ni ska tala om påföljden av detta så detta vansinne tar slut (det gör det inte) men förhoppningsvis nångång. Ge er inte utan påföljd. Nu vet jag inte åldern på personen men är den underårig så blir det väl bara att prata med socialtjänsten några ggr sen läggs det ner. Hoppas ni slipper fler såna grymma meddelande.

    Reply

  • Jenny

    Tyvärr förstärks alla orosmoment och ev faror och risker när man får barn. Helt plötsligt älskar man någon på en helt annan nivå 🧡🧡 kram till er

    Reply

  • Sabina

    Vet hur det är, fick en son för ca 1 års sen nu och de är min första. Oron kommer nog alltid finnas där. Men jag va inte bara rädd för att åka bil, va även jätte rädd för att han skulle sluta andas på nätterna när han sov så vaknade varje timme för att titta till han och höll han alltid i handen då jag sov i början. Nu är jag inte lika rädd men rädslan finns ändå kvar. Du klarar detta Jonna! All kärlek och lycka till dig och din fina familj. ❤️ /Sabina

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *